onsdag, februari 4

Slalom slår slint...

I mellanstadiet så fick vi på en lektion i uppgift att sätta rubrik på en artikel vi fick läsa. Artikeln handlade om en skidanläggning som fick hålla stängt pga brist på snö. Det fanns tre färdiga rubriker att välja mellan och man skulle motivera sitt val. Jag valde tillsammans med merparten i klassen en rubrik som var något i stil med "Skidanläggning tvingas stänga pga snöbrist".

Detta var naturligtvis fel.

"Slalom slår slint" var det korrekta alternativet och motiverades bla med det lite uppfinningsrika i att alla orden började på samma bokstav samtidigt som det förmedlade vad artikeln handlade om.


Detta utspelades sig alltså på mitten av 80-talet.

Vad jag inte fattade då och som jag fortfarande har svårt att förstå är att det finns personer som har till sitt yrke att sätta rubriker på artiklar som någon annan skriver. Det tog mig en lektion på mellanstadiet att förstå grundprincipen som rådde då - kan inte journalisten gå ytterligare en vecka på folkhögskolan å lära sig skriva sina egna rubriker? Hur svårt kan det vara?

Rubriksättare är inget yrke som SYO-konsulenten direkt tipsade om - så hur lyckas man hitta det yrket överhuvudtaget? Blir man headhuntad direkt på mellanstadiet? Var lektionen bara en dold anställningstest?

Det låter inte helt orimligt.

Skaparna av många rubriker i kvällstidningarna idag, verkar inte kommit mycket längre än just till mellanstadiet på sin utbildningsstege. Anställningskravet i branschen verkar vara att man kan stava till kris, rasa, katastrof & attack - att kunna läsa själva artikeln som ska rubriksättas verkar vara helt ovidkommande.

Well, jag är iaf glad att jag svarade fel -85, annars hade man kanske suttit på sunkig sportredaktion nära Globen med ett gäng dyslektiker som arbetskamrater.

Inga kommentarer: