måndag, februari 23

På okänd mark

Helt oväntat besökte jag igår vårutställningen på Liljevalchs Konsthall. Det är inte direkt min hemmaplan, men jag kunde konstatera att det är dags att öka budgeten för psykvården i Sverige.

torsdag, februari 19

ni-nanna-na-ni-na...

Fyra titlar betades av i solstolen senaste veckan när jag besökte Riviera Beach Spa, Playa del Cura, Gran Canaria. Tre kan jag verkligen rekommendera, men den fjärde kräver en del för att man ska orka sig igenom den.

Tummen upp för Rödhake (Jo Nesbö) en klassisk kriminalroman som utspelar sig i Oslo med kommissarie Hole som huvudperson. Dubbeltumme för Den amerikanska medborgaren (Jess Walter) - en spännande historia som inte kräver mycket mer än en dag i solstolen för att läsas ut.

Lilla vågen gör jag för I trygghetsnarkomanens land (David Eberhard). En bok som jag tycker alla ska läsa. Man behöver inte hålla med om allt, men den är klart tankeväckande och lite förenklat är poängen att vi som medborgare i Sverige blivit överdoserade av trygghet, vilket hämmat vår förmåga att hantera motgångar och att ta initiativ - å detta leder obönhörligen till att vi känner behov av ännu mer trygghet.

Ruskigt intressant!

Den fjärde boken var Gomorra (Roberto Saviano) - denna var klart tyngst att kämpa sig igenom. Jag vet inte hur riktigt hur man ska beskriva denna bok som handlar om den napoletanska maffian, comorran. Man får en känsla av att man läser en rätt risigt skriven rapport. Den innehåller en jäkla massa italienska personnamn o förorter till Napoli och det är halvsvårt att hålla reda på alla figurer, platser o den kronologiska ordningen.

Det är lite för mycket - Pepperoni blev galen o lät mörda Maccaroni som bodde i Campari. Maccaronis bröder Penne & Tomati hämnades genom åka till Chianti och avrätta Capris som var kusin med Bergomi som tillhörde Attacante-familjen och därmed stod på Canneloni-familjens sida. Falli fatti.

Men den innehåller också en hel del intressanta fakta om hur comorran tjänar sina pengar bla i den italienska modeindustrin och på cement.

Mitt tips är att om man inte är ruskigt intresserad av comorran som företeelse, så kan man skippa boken o gå rätt på filmen. I detta fallet vågar jag satsa en Quattro Stagione på att filmen är klart bättre än boken.

lördag, februari 14

Överskattad bok?

Ligger i solstolen o kämpar mig igenom Gomorra. Ibland är livet en prövning.

söndag, februari 8

Dåtidens hjältar kämpar förgäves...

Den sedan länge härskande jätten inom animerad film, Disney, har blivit ordentligt omsprungen och frågan är hur länge värdet i varumärket lyckas övertyga ägarna att hålla respiratorn igång.

Igår såg jag Disneys senaste animerade verk - Bolt. Det var en rätt trött historia som delvis räddades av hamstern Rhino och till viss del av några duvor. Men det är en rätt mager taktik att försöka få liv i självdöd historia genom att lägga in en rolig biroll här o där, men jag tycker mig känna igen konceptet från tidigare produktioner från bolaget.

Ett tecken så gott som något på Disneys status just nu är deras oförmåga att locka till sig stora namn till rösterna i filmerna. Bolts röst görs visserligen av Travolta, som iofs är ett tungt namn men inte så mycket mer än det, och han saknar kraften att lyfta en hel film själv.

Nu tillhör väl jag inte den huvudsakliga målgruppen för denna film och den kanske gör mer succé hos de yngre...

En annan gamling som bitit sig kvar alldeles för länge är Arne Hegerfors. Arne var hur stor som helst på 80-talet och det gick inte att tänka sig ett håkky-mästerskap utan Arne o Ankan. Men nu måste väl C+ cheferna inse att nostalgi har övergått till tragedi - ingen kan slakta en fotbollsmatch såsom Arne. Han förstår helt enkelt inte sporten längre, levererar tröttsamma floskler & saknar helt analysförmåga.

"Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk" var nog början på slutet...

onsdag, februari 4

Slalom slår slint...

I mellanstadiet så fick vi på en lektion i uppgift att sätta rubrik på en artikel vi fick läsa. Artikeln handlade om en skidanläggning som fick hålla stängt pga brist på snö. Det fanns tre färdiga rubriker att välja mellan och man skulle motivera sitt val. Jag valde tillsammans med merparten i klassen en rubrik som var något i stil med "Skidanläggning tvingas stänga pga snöbrist".

Detta var naturligtvis fel.

"Slalom slår slint" var det korrekta alternativet och motiverades bla med det lite uppfinningsrika i att alla orden började på samma bokstav samtidigt som det förmedlade vad artikeln handlade om.


Detta utspelades sig alltså på mitten av 80-talet.

Vad jag inte fattade då och som jag fortfarande har svårt att förstå är att det finns personer som har till sitt yrke att sätta rubriker på artiklar som någon annan skriver. Det tog mig en lektion på mellanstadiet att förstå grundprincipen som rådde då - kan inte journalisten gå ytterligare en vecka på folkhögskolan å lära sig skriva sina egna rubriker? Hur svårt kan det vara?

Rubriksättare är inget yrke som SYO-konsulenten direkt tipsade om - så hur lyckas man hitta det yrket överhuvudtaget? Blir man headhuntad direkt på mellanstadiet? Var lektionen bara en dold anställningstest?

Det låter inte helt orimligt.

Skaparna av många rubriker i kvällstidningarna idag, verkar inte kommit mycket längre än just till mellanstadiet på sin utbildningsstege. Anställningskravet i branschen verkar vara att man kan stava till kris, rasa, katastrof & attack - att kunna läsa själva artikeln som ska rubriksättas verkar vara helt ovidkommande.

Well, jag är iaf glad att jag svarade fel -85, annars hade man kanske suttit på sunkig sportredaktion nära Globen med ett gäng dyslektiker som arbetskamrater.