Som förväntat...

Resan till Kanarieöarna innnehöll precis allt man kan förvänta sig. Det började med en öresundsbrolång kö till incheckningen och massvis med otåliga/nervösa resenärer. Sällskapet bakom oss i kön bestod bla av en dam som lyckades utforska hela terminal 5 på Arlanda under kötiden - toaletterna, Press-Byrån, Själv-incheckningen samt några incheckningsdiskar med kortare kö, men dessvärre till fel destination.

Imponerande energi klockan sex en lördagsmorgon i februari. Själv orkade jag endast le inombords.

Mitt första synliga leende kom först en halvtimme senare när samme dam lyckades tömma ut hela innehållet i portmonäns myntfack på golvet bakom mig i taxfree-kassan. En medelstor spargris verkade ha fått sätta livet till dagen innan och skramlet var klass med en jackpot i Vegas.

Väl ombord på planet hade man naturligtvis fått en trång fönsterplats. (minnesanteckning: Betala alltid extra för bättre platser i framtiden!) Vid gången på samma rad satt en nätt liten dam som lite halvtydligt skickade vinkar om att hon helst velat ha en fönsterplats. Utan att tänka att det måste vara för bra för att vara sant. föreslogs ett byte som genast accepterades.

I det finstilta hade jag missat att damen hade en blåsa i storlek som en oskalad jordnöt, vilket fick flygningen att påminna om ett lågintensivt step-up pass på Friskis & Svettis.

Som lök på laxen satt vi långt fram där det endast fanns en (1) toalett (där bak fanns tre (3)) och eftersom mentalt paralyserade individer verkade tycka att det var bättre att stå 5 minuter kissnödig i en kö än att gå 30 meter och få sina behov uträttade direkt, så hade man ständigt en stående nödig medresenär bredvid sig de minuter man fick sitta.

När landningshjulen tar mark så känner jag alltid dubbel glädje. Det är först o främst härligt att vara framme men det är dessutom dags för the mother of freak shows - väskbandet. Man blir aldrig besviken på detta skådespel och som väntat blev det huggsexa om allt som liknade en resväska. Förnöjt kunde jag rulla bort våra väskor och samtidigt konstatera att mannen som stått lutad över bandet sedan långt innan det startats fortfarande var lottlös trots att han fingrat på det mesta som passerat.

Semestern är inledd på bästa vis!