Kalle Anka-svindeln

Läste nyligen om den snorklande bedragaren på expressen.se. Det är ju en oerhört skön historia, nästan för bra för att vara sann.

I korta drag verkar det handla om en snubbe fr Ekerö som tecknade tokmånga olycksfallsförsäkringar och sedan väldigt oturligt råkade ut för en olycka precis efteråt. I en hyrbil dessutom. Attans.

Detta inträffade 1995 och nu precis har han blivit dömd för bedrägeri och tvingas smeta bla 40 miljoner i rättegångskostnader enl kvällstidningen. På en frågan om hur olycksfågeln ska kunna betala svarar hans advokat:

"Ja, det går ju inte. Men det är inte det intressanta - det intressanta är att försäkringsbolagen slipper betala ut ersättning."

Jag har lite svårt att tolka vad advokaten egentligen menar, men det jag tycker är intressant med denna solskenshistoria är något helt annat.

Det riktigt intressanta är att man naturligtvis fattade misstanke mot mannen tidigt och en polisutredning startades - men lades ner. Bedragaren gjorde dock ett avgörande misstag. Han blåste några som bryr sig om sina pengar!

Försäkringsbolag (å de flesta andra privata bolag) gillar inte att betala ut pengar i onödan, speciellt inte niosiffriga belopp. Därför gav de sig inte så lätt utan förtsatte utredningen tills de fann bevis nog.

Vad hade hänt om det varit Försäkringskassan, eller någon annan myndighet som inte behöver ta något ansvar för sin ekonomi, som blivit lurade? Hur många sekunder hade de lagt ner för att få tillbaka mina skattepengar?