Tips på Teve

Råkade zappa förbi Landet Brunsås på SVT o fastnade totalt - riktigt riktigt bra! Nu har jag tittat ikapp på utmärkta SVTPlay och serien är fullständigt lysande.

Kolla in det, skratta åt det och fundera på det!

Klargörande

Stycket om BMI och hårfärg i inlägget nedan ska ses som exempel på icke-relevanta attribut i diskussionen och jag vill å det bestämdaste dementera att jag, iförd Pippi-peruk, kommer att ställa upp i valet för en styrelsepost i MFF nästa år.

Man el kvinna? Skelögd el blåögd?

All fakta pekar på att året är 2010 och att jag lever i det upplysta och högutbildade i-landet Sverige, men alldeles för ofta tvingas jag tvivla.

Trots att vi avverkat ett helt decennium på 2000-talet, så biter sig många fast i trist o träig 90-tals syn angående manligt o kvinnligt (som man dessutom idiotiskt nog alltför ofta förväxlar med att vara man resp kvinna).

Senaste exemplet är att MFF på sitt årsmöte i förra veckan valde in Carina Brorman i styrelsen och det blev jubel lite varstans för att man nu äntligen fått den första styrelsekvinnan i klubbens hundraåriga historia.

Utan att vara tokinsatt, så tror jag det var alldeles utmärkt att få in Carina i styrelsen - men allvarligt talat så skiter jag fullständigt i om hon är kvinna eller man - hon verkar ha ett intressant CV och det är väl allt som betyder något?

Nästa år hoppas jag att man lyckas välja in en rödhårig alternativt en överviktig i styrelsen.

Glädjande nog såg jag Börje Ekholms (VD Investor) besök hos Lördagsmorgon på TV4.

Ogenomtänkta journalister har ju en tendens att ställa beklämmande frågor gällande kvinnor/män så fort de ska intervjua någon topp i näringslivet i villfarelsen att det är en laddad och intressant fråga.

Ekholm lyckades ge ett väldigt bra svar och ansåg att det är kompetens, kvalitet, egenskaper etc som styr och att det alltid krävs en bra mix. Eftersom han i sitt svar inte nämnde kvinna/man/penis/tjej/kille/vagina, så tycker jag han på ett bra sätt flyttade fokus till rätt saker.

Bra Börje!

Torsdag Testas Twitter...

Jag har inte riktigt greppat grejjen med Twitter, men man måste ju testa.

Skotsk kvalitet

Glädjande nog så verkade snubben på Veckans Affärer ha någorlunda koll. Att utse vinnare i grenar som författande, musicerande & målarkluddande är rätt vanskligt, men i en diskussion om världens bästa deckarförfattare tycker jag inte man behöver skämmas om man tar upp Ian Rankin som potentiell medaljkandidat.

Tre böcker om den skotske kriminalaren John Rebus gav till slut tillfredställande läsunderhållning efter det litterära magplasket tidigare.

De hängande trädgårdarna, Förlorade själar & När mörkret faller är bok 9, 10 & 11 om Edinburgh-snuten Rebus och rekommenderas varmt. Enligt wikipedia är det bara Svarta Sinnen (#8) av de tidigare böckerna som är översatt till svenska och om man inte pallar leta upp engelska versioner så är det inga problem alls att göra som jag och kasta sig rätt in i serien, då böckerna är hyfsat fristående med marginellt med referenser till tidigare förekommande händelser slash personer.

Fyra säckpipstjut blir betyget!

Bistrare tider...

Morgondagen kommer enl alla prognoser inledas i solsken och i runda slängar 22 grader och avslutas med att skotta fram Silverpilen i minusgrader...

Fantasilöst...

Det är ett synnerligen lyckat koncept att dra iväg till solen i februari. Det funkar som en välförtjänt belöning för att man lyckats överleva prövningen det innebär att vara bosatt i Sverige mellan Mårten Gås och tjugondag Knut, men också som en välbehövlig energipåfyllning inför slutspurten mot uthärdligare tider.

Tre pockets har städats av under första veckan på Gran Canaria. Tyvärr gör jag väl inte direkt vågen för någon.

Mons Kallentoft är ordentligt kritikerrosad om man ska tro de säljande citaten på böckernas utsida.

"Skippa Stieg Larsson, Kallentoft är bättre."

I beg to differ...

Jag har precis avslutat bok ett och två i Mons serie om Malin Ström, Linköpings kvinnliga motsvarighet till Ystads Kurt och Oslos Harry. Jag sitter stum av beundran inför Mons totala brist på fantasi när det gäller miljöbeskrivningar. Första boken (Midvinterblot) utspelar sig den kallaste av vintrar i Linköpings historia och halva boken beskriver hur jewla kallt alla karaktärerna tycker att det är. Eftersom Aftonbladet och andra litteraturexperter gett stående ovationer, så behåller Mons konceptet fast med en tvist i andra boken. Gissa om det är varmt i "Sommardöden"...

Jag såg att det tredje boken heter "Höstoffer" och jag ser med spänning fram emot hur Malin Fors ska tackla de fasansfullt gula löven och det evinnerliga regnet.

Midvinterblot är bedrövlig och får en överkryssad vokal, Sommardöden är något bättre och får en halv konsonant i betyg.

"Dumskallarnas sammansvärjning" (John Kennedy Toole) blev jag verkligen sugen på att läsa efter att läst boktipset på pocketshop.se. Det är en ruskigt speciell bok om en ruskigt speciell karaktär. Humorn är bitvis riktigt riktigt vass, men bitvis känns det som att man börjat vid fel hundöra och läser om samma text igen. Boken är dock inte katastrofal och jag skulle inte kasta mig över och försöka stoppa någon som var i färd med att köpa den.

Vecka två har jag tänkt klippa tre Ian Rankins och eftersom någon obskyr kritiker på Veckans Affärer hävdat att Ian "kanske är världens bäste deckarförfattare" och därmed naturligtvis fått sina visdomsord stämplade på utsidan av böckerna, så är mina förväntningar skyhöga. Eller?